Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Hur gör jag nu? Och varför gör hon så? Och hur gör jag sen?
Får man kasta sen på sin valp? För man slå den i huvudet med en yxa?
KOMMER HON BLI ETT MONSTER NÄR HON BLIR STOR?
Har man aldrig haft en valp så kan man bli lite lätt självmordsbenägen
om man helt plötsligt får en vorstehbäbis på halsen.
Eller ja, det är väl främst inte mig jag vill döda då.
Mest henne.
JAMENA SKA DEN HÄR SAKEN VERKLIGEN HÄGA EFTER MIG I RESTEN AV HENNES LIV?
Tänker man med skräckblandad förtjusning och tittar ner på 10-veckorsvalpen,
som tappert biter sig fast i byxbenet.
SKA HON VERKLIGEN GÖRA DET?
Påminn mig igen. Varför ville jag ha hund?
Men från time to time är hon riktigt söt (läs: när hon sover).
Och idag var hon faktiskt min vän.
Urax
Jag känner igen det där, kan bara säga att de där känslorna går över när den värsta valpåldern är förbi: Sedan ångrar man att man inte tog tillvara på valptiden bättre, för att man fokuserade så mycket på det jobbiga. Jag vet inte hur många gånger jag funderade på att lämna tillbaka min hund i somras när han var valp. Man kan nog likna det med förlossningsdepression, helt plötsligt kan man inte sätta sig själv först längre. Jag är dock glad att jag inte lämnade tillbaka honom, fortare än man hinner med så har de lugnat ner sig :). Sedan kommer trotsen! ;)
